Här ges en kort sammanfattning av olika publikationer som tagits fram i anslutning till arbetet inom Projekt LOM. För varje publikation ges den fullständiga referensen, och för flertalet även en länk till en pdf-fil. Rapporter som publicerats i SOF – BirdLifes vetenskapliga tidskrift Ornis Svecica är även sökbara via https://birdlife.se/medlem/tidskrifter/ornis-svecica/

Havsfiskande smålommar
1993–97 utfördes den första mer omfattande undersökningen av havsfiskande smålommars boplatsval och häckningsframgång i Sverige. Man kunde bland annat visa att ungproduktionen var betydligt lägre vid myrgölar, jämfört med tjärnar med en mosaik av öppet vatten, starrvegetation och vitmossegungflyn; antagligen en effekt av skillnader i predationstryck.

Källa: Skyllberg, U., Lessman, J. & Hansson, P. 1999. Häckningsmiljöns betydelse för häckningsframgången hos havsfiskande smålom Gavia stellata i Västerbotten. – Ornis Svecica 9: 107–120.

Ornis-Svecica-9-107-120

 

Lommar och kanadagäss
En enkät om förekomsten av kanadagäss i lommarnas häckningsvatten genomfördes inom ramen för Projekt LOM 1996–99. En sammanfattande bedömning är att kanadagåsens expansion knappast torde utgöra något hot för vare sig storlommen eller smålommen i regionalt eller nationellt perspektiv. Däremot bör man inte utesluta att lommarna kan missgynnas i enstaka sjöar och tjärnar, men också att kanadagåsens närvaro i vissa fall kanske kan vara till fördel, eftersom gässen genom sitt aggressiva beteende skrämmer bort andra predatorer.

Källa: Eriksson, M.O.G. & Lindberg, P. 2000. Påverkar kanadagässen Branta canadensis häckningsresultatet för smålom Gavia stellata och storlom G. arctica? – Ornis Svecica 10: 85–94.

Ornis-Svecica-10-85-94

Storlommens häckningsframgång och sjöarnas vattenkemi
Det finns ingen tendens till att skillnader i storlommens häckningsframgång i olika sjöar är kopplad till försurningsstatus eller andra vattenkemiska förhållanden. Man bör däremot inte utesluta en långsam och långsiktig försämring av storlommens häckningsframgång i försurningspåverkade sjöar, även om sjöarna kalkas. Slutsatserna bygger på en analys av data avseende häckningsframgång och vattenkemiska förhållandena i 74 sydsvenska sjöar 1994–97.

Källa: Eriksson, M.O.G. & Hake, M. 2000. Storlommens Gavia arctica häckningsframgång i relation till vattenkemi, försurning, kvicksilverhalt i fisk och sjöyta i sydsvenska sjöar. – Ornis Svecica 10: 95–105.

Ornis-Svecica-10-95-105

 

Ringmärkning av lommar
Över 800 smålommar har ringmärkts i Sverige; flertalet efter mitten av 1980-talet och de flesta som ungar i häckningsområdet. Återfyndsfrekvensen är ungefär 8 %. Svenska smålommar har en sydvästlig flyttriktning till marina miljöer i Skagerack, Nordsjön och Biscayabukten. Det finns inga återfynd av fåglar ringmärkta på häckningsplatser i Sverige eller Finland i Östersjön, så de ganska stora antal som övervintrar utefter kusten av Polen och Tyskland torde i huvudsak vara fåglar häckande i Ryssland. Överlevnadsmönstret är det typiska för långlivade fågelarter, d.v.s. ganska låg under de första och andra levnadsåren (omkring 60 %) och därefter betydligt högre (84 % per år). Återfynd under häckningsperioden (april-augusti) antyder att fåglarna i stor utsträckning återvänder för att häcka i samma område som de föddes. – För storlommen är antalet ringmärkta fåglar och återfynd för lågt för en meningsfull analys.

Källa: Hemmingsson, E. & Eriksson, M.O.G. 2002. Ringing of Red-throated Diver Gavia stellata and Black-throated Diver Gavia arctica in Sweden. – Wetlands International Diver/Loon Specialist Group Newsletter 4: 8–13

Hemmingson-Eriksson-2002

 

Smålommens häckning i det svenska kärnområdet
Omkring en tredjedel av det svenska smålomsbeståndet är koncentrerat till ett ganska begränsat område i landets mellersta delar; Dalarna, Värmland, Västmanland och Dalsland. Under 10 år, 1991–2000 inventerades ett område med omkring 70 par i Malungs kommun. De flesta paren häckade i gölar och tjärnar <1 ha och hämtade bytesfisk till ungarna i kringliggande större sjöar och vattendrag upp till ett pendelavstånd på 4,6 km. Den genomsnittliga häckningsframgången var 0,76 stora ungar per par och år, men med en vikande trend. Predation under ruvningen var troligen den viktigaste orsaken till misslyckade häckningar, och efter en avbruten häckning ökade benägenheten att överge eller flytta till en närliggande häckningstjärn påföljande år.

Källa: Dahlén, B. & Eriksson, M.O.G. 2002. Smålommens Gavia stellata häckningsframgång i artens svenska kärnområde. – Ornis Svecica 12: 1–33.

Ornis-Svecica-12-1-33

 

Kvicksilverhalter i lomägg
Kvicksilverhalterna i smålomsägg är omkring 3 gånger högre än i storlomsägg, och för båda arterna är belastningen högre för fåglar häckande på Sydsvenska Höglandet än i Svealand. För smålommen är halterna i enstaka ägg så höga (> 6,10 ppm torrvikt) att man inte kan utesluta risken för störningar i fortplantningen. För storlommen finns en koppling mellan något förhöjda halter och häckning vid försurningspåverkade sjöar. Mot bakgrund av de alltmer uppmärksammade problemen med läckage av kvicksilver deponerat i skogs- och torvmark till yt- och grundvatten är det angeläget med en fortsatt uppföljning av halterna i lomägg.

Källa: Eriksson, M.O.G. & Lindberg, P. 2005. Kvicksilverbelastningen hos svenska smålommar Gavia stellata och storlommar Gavia arctica. – Ornis Svecica 15: 1–12.

Ornis-Svecica-15-1-12

 

Storlommens häckning och variationer i vattenståndet
Stigande vattenstånd och översvämmade bon torde vara den viktigaste orsaken till misslyckade storlomshäckningar. Vattenståndsvariationerna under ruvningsperioden var i första hand kopplade till regn, men reglering (t.ex. för elkraftsproduktion) kan vara en bidragande orsak. Slutsatserna bygger på uppföljning av häckningsresultatet för 49 par i 43 sydvästsvenska sjöar 1996 samt inventeringar av ett 20-tal par i sjösystemet Fegen-Svansjöarna (i gränsområdet Västergötland-Halland-Småland) 1997–2000, då man försöksvis höll en konstant vattennivå i sjösystemet under maj och början av juni. Genom att hålla en stabil vattennivå under ruvningsperioden (i de sjöar där detta är tekniskt möjligt) kan man minska risken för att storlomshäckningar spolieras till följd av översvämmade bon.

Källa: Hake, M., Dahlgren, T., Åhlund, M., Lindberg, P. & Eriksson, M.O.G. 2005. The impact of water level fluctuations on the breeding success of the Black-throated Diver Gavia arctica in South-west Sweden. – Ornis Fennica 82: 1-12.

Ornis-Fennica-82-1-12

 

Storlommen och fågelskyddsområden
För att förbättra häckningsutfallet och minska risken för störningar från friluftslivet har fågelskyddsområden med restriktioner i tillträdet etablerats på flera håll utefter kusterna och i en del insjöar. En jämförelse av storlommens häckningsframgång för par häckande innanför respektive utanför fågelskyddsområden i sjösystemet Fegen-Svansjöarna och i Sottern (i Närke) visade på en ganska liten men positiv effekt. Kontroll av vattennivån under ruvningsperioden bedömdes vara den viktigaste insatsen om man vill förbättra häckningsutfallet, men vid sjöar med ett omfattande friluftsliv kan inrättandet av fågelskyddsområden bidra till en ytterligare förbättring. Vid sjöar med befintliga fågelskyddsområden bör både information till besökande och tillsyn förbättras.

Källa: Eriksson, M.O.G., Dahlgren, T., Holmer, A., Lindberg, P. & Åhlund, M. 2005. Storlommens Gavia arctica häckningsframgång innanför och utanför fågelskyddsområden i sjöarna Fegen och Sottern. – Ornis Svecica 15: 212–219.

Ornis-Svecica-15-212-219

Smålommens häckningsframgång i relation till vattenkemi och fiskförekomst i fiskevattnen
Smålommens fiskesjöar är genomgående näringsfattiga. Ungarna överlevnad var högst för par som fiskade i sjöar med god tillgång på laxartad eller mörtartad fisk, men det fanns inga samband i övrigt mellan häckningsframgången och de vattenkemiska förhållandena eller tätheten av fisk. Fortsatt kalkning bedömdes vara en förutsättning för att kunna vidmakthålla tillgången på bytesfisk i de fiskesjöar som är sura eller har en låg buffertkapacitet. Undersökningen omfattade totalt 34 fiskesjöar för smålom i landets mellersta och södra delar, och ungefär 25 % av det häckande smålomsbeståndet i dessa delar av Sverige.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2006. Smålommens Gavia stellata häckningsframgång i relation till vattenkemi och fiskbeståndens sammansättning i olika fiskevatten. – Ornis Svecica 16: 211–231.

Ornis-Svecica-16-211-231

 

Lommar i Västra Götalands län
En bedömning av storlommens och smålommens status i Västra Götalands län, på basis av resultaten av inventeringar inom Projekt LOM 1994–2006. Inom länet återfinns ungefär 10 % av landets häckande bestånd av storlom och 2–3 % av det europeiska beståndet (utanför Ryssland). För smålommen är motsvarande andelar cirka 5 % och knappt 1 %. Västra Götalands län utgör alltså ett viktigt område för framför allt storlommen i både ett nationellt och europeiskt perspektiv. Rapporten har utarbetats på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2007. Lommar i Västra Götalands län. Länsstyrelsen Västra Götalands län Rapport 2007:82.

Lommar-i-V-Götaland-2007

 

Vattenkemi och fiskförekomst i storlommens häckningssjöar – och en jämförelse med smålommens fiskesjöar
Storlommens häckningsframgång är bäst i näringsfattiga sjöar med god tillgång på abborre, och ungarnas överlevnad gynnas även av goda ljusförhållanden (och därmed bättre möjligheter för föräldrafåglarna att hitta bytesfisk). Smålommens fiskesjöar har genomgående lägre pH-värden, lägre buffertkapacitet och mindre klart vatten än storlomssjöarna. Fiskfaunan i både småloms- och storlomssjöarna är den karakteristiska för näringsfattiga sjöar, med dominans av abborre, mört och gädda. Laxartade fisk (främst siklöja) finns i ungefär hälften av storlomssjöarna men i över 90 % av smålommens fiskesjöar. Ungefär 10 % av storlommens häckningssjöar, och kanske mer än 30 % av smålommens fiskesjöar, har en vattenkemi som bedöms göra dem sårbara för exponering av lufttransporterat kvicksilver som deponerats via nederbörd i sjöarnas tillrinningsområden.

Källa: Eriksson, M.O.G. & Paltto, H. 2010. Vattenkemi och fiskbeståndens sammansättning i storlommens Gavia arctica häckningssjöar, samt en jämförelse med smålommens Gavia stellata fiskesjöar.  – Ornis Svecica 20: 3–30.

Ornis-Svecica-20-3-30

 

En sammanfattande bedömning av status, hotbild och förvaltning av storlommen och smålommen i Sverige
En rapport på drygt 100 sidor, med en samlad bedömning av status, hotbild och behov av åtgärder för storlommen och smålommen. Här sammanfattas resultaten av inventeringar och annat arbete inom Projekt LOM under perioden 1994–2008.
Storlommens ungproduktion bedöms ha varit tillräcklig för att kompensera för den årliga dödligheten, men man kan inte utesluta en försämring av häckningsutfallet i Svealand. Huvuddelen av landets storlommar häckar i sjöar större än 10 ha, men bara ett fåtal av sjöarna som är mindre än 1 km² hyser mer än ett revirhållande par. Kontroll av en stabil vattennivå under ruvningsperioden torde vara den enskilt viktigaste åtgärden om man vill sörja för goda betingelser för häckande storlommar. Restriktioner i tillträdet till häckningsöar och -holmar kan ge en positiv tilläggseffekt i sjöar med omfattande friluftsliv, och där variationer i vattenståndet inte bedömts vara något problem.
För smålommen har ungproduktionen genomgående varit bättre i Norrland, jämfört med övriga landet, och det är tveksamt om häckningsutfallet i Svealand och på Sydsvenska Höglandet varit tillräckligt för att kompensera för den årliga dödligheten. Det långsiktiga säkerställandet av goda bestånd av laxartad och/eller mörtartad fisk i fiskevattnen torde vara den enskilt viktigaste åtgärden för smålommen, och fiskesjöar i riskzonen för återförsurning bör ges prioritet för fortsatta kalkningsinsatser.
Häcknings- och fiskesjöar för storlom och smålom bör inte upplåtas för trafik med vattenskotrar.
Rapporten har utarbetats med ekonomiskt bidrag från Naturvårdsverket.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2010. Storlommen och smålommen i Sverige – populationsstatus, hotbild och förvaltning. – Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm och Svenska LOM-föreningen/Projekt LOM, Göteborg.

Lommar-status-hotbild-etc-2010

 

Sammanfattande resultat från inventeringsarbetet inom Projekt LOM under 18 år, 1994–2011
Med några års mellanrum har resultaten från inventeringarna inom Projekt LOM sammanfattats och uppdaterats i Sveriges Ornitologiska Förenings årsbok ”Fågelåret”.
För smålommen gäller för 18-årsperionden 1994–2011 att häckningsutfallet generellt har varit bättre i Norrland än i landets södra och mellersta delar, där ungproduktionen kanske är för låg för att kompensera för den årliga dödligheten. På Sydsvenska Höglandet tycks ungproduktionen generellt har försämrats sedan mitten av 1990-talet, medan det inte finns några tidstrender för landet i övrigt.
För storlommen har häckningsutfallet legat på ungefär samma nivå under hela perioden 1994–2011 och ungproduktionen bedöms ha varit tillräcklig för att kompensera för den årliga dödligheten.
Men i delar av landet av har %-andelen ungkullar med två ungar minskat, för smålom på Sydsvenska Höglandet och för storlom i Svealand. Rimligtvis är denna utveckling kopplad till förutsättningarna för födosöket och föräldrafåglarnas möjligheter att hitta bytesfisk till ungarna. Men det återstår att klara ut om fiskbeståndens sammansättning har förändrats, eller om ungarnas försämrade överlevnad snarare kan kopplas till ökade humusmängder och sämre ljusförhållanden (och därmed sämre förutsättningar att hitta bytesfisken) eller förmodat ökade halter av kvicksilver i fisken.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2012. Projekt Lom 2011. – Sid. 45–55 i Fågelåret 2011. – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Fågelåret-2011-44-55-Projekt-LOM

 

Smålommens val av häckningstjärnar – övergivande, ny- och återetableringar
Flera av rapportörerna till Projekt LOM har noterat att många häckningstjärnar för smålom, som varit bebodda under 1990-talet, har stått tomma under senare år. Detta väckte frågor om det var fråga om en tillbakagång, eller om lommarna hade bytt häckningsplatser.
För att undersöka frågan närmare fick Projekt LOM ett bidrag från Alvins Fond, för att komplettera inventeringsarbetet med ett mera aktivt eftersök av smålommar på tänkbara häckningsplatser och att återbesöka ”gamla” häckningstjärnar som inte besökts under senare år. Fältarbetet utfördes i tre områden där det fanns information om smålommens förekomst sedan tidigare; sydvästra Sverige, Dalsland och Hagfors kommun. I sydvästra Sverige jämfördes situationen 2009–11 med uppgifter från 1940-talet och framåt, i Dalsland kunde arbetet inom Projekt LOM under perioden 1994–2012 jämföras med Nils-Gerhard Karviks inventeringar i landskapet 1944–1962, och i Hagfors gjordes en jämförelse av smålommens förekomst 2010 med en i det närmaste heltäckande inventering 1995.
Resultaten pekar på att det sker omfattande omflyttningar mellan olika häckningstjärnar. Uppskattningsvis överges ungefär 30 % av tjärnarna under en 10-årsperiod men förlusten kompenseras till stor del av nyetableringar eller återetableringar på ”gamla” häckningsplatser. Men ungefär en fjärdel av häckningstjärnarna hade en lång och obruten häckningstradition över flera årtionden, och de nyttjades också mera frekvent av häckande smålommar. Även om det genomsnittliga häckningsutfallet på årsbasis inte skiljde sig från de övriga tjärnarna torde de alltså ändå ha bidragit med fler ungar, sett över ett antal år. Det är viktigt att lokalisera tjärnarna med en lång häckningstradition och prioritera dessa i fågelskyddsarbetet.

Källa: Eriksson, M.O.G. & Åhlund 2013. Dynamiken i smålommens Gavia stellata val av häckningslokaler – övergivande, ny- och återetableringar. – Ornis Svecica 23: 130–142.

Ornis-Svecica-23-130-142

 

20 års inventeringsarbete inom Projekt LOM, 1994–2013
Sammanfattande artikel om nivåer och trender i häckningsutfallet hos smålommen och storlommen över en 20-årsperiod.
För smålommen har häckningsresultatet genomgående varit bättre i Norrland än i landets södra och mellersta delar, där ungproduktionen bedöms ha varit för låg för att kompensera för den årliga dödligheten. På Sydsvenska Höglandet och för insjöfiskande smålommar i Norrland har ungproduktionen långsiktigt försämrats sedan mitten av 1990-talet.
För storlommen kan tidigare bedömningar om att häckningsutfallet har legat på ungefär samma nivå sedan mitten av 1990-talet, liksom att ungproduktionen bedöms ha varit tillräcklig för att kompensera för den årliga dödligheten, verifieras.
För storlommen bedöms prognosen vara mer positiv än när Projekt LOM startades upp för 20 år sedan, medan det tyvärr inte finns någon anledning till en mer optimistisk bedömning av smålomsbeståndets framtidsutsikter.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2014. Projekt LOM 20 år 1994–2013. – Sid. 33–47 i Fågelåret 2013. – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Fågelåret-2013-32-47-Projekt-LOM-20-år

 

Försämrad överlevnad av storlomsungar – en effekt av förändrad fiskförekomst, ändrade ljusförhållanden eller exponering för kvicksilver?
En sammanfattande bedömning efter mer än 20 års arbete inom Projekt LOM är att det har gått ganska bra för storlommen och att prognosen för arten nu är mer positiv än när Projekt LOM startades upp. Men procentandelen ungkullar med 2–3 stora ungar har minskat och detta tyder på en försämrad överlevnad till dess att ungarna blivit flygga. Att den försämrade överlevnaden åtminstone inte hittills har påverkat ungproduktionen beror på att det är händelser under ruvningen, såsom predation eller översvämmade bon efter stigande vattenstånd, som i första hand påverkar häckningsutfallet.
Tre tänkbara (och möjligen överlappande) orsaker till den försämrade överlevnaden bland ungarna undersöktes:
·          Förändringar i förekomsten av bytesfisk:Det finns inga indikationer på att förekomsten av småvuxen bytesfisk (max ca 20 cm, som kan hanteras av ungarna) har försämrats sedan mitten av 1990-talet.
·          Ändrade ljusförhållandena:Eftersom storlommen lokaliserar bytesfisken med synen påverkar ljusförhållandena förutsättningarna för föräldrafåglarna att hitta föda till ungarna. Ljusförhållandena har försämrats i storlomssjöarna i Götaland (men inte Svealand och Norrland) sedan mitten av 1990-talet, men andelen ungkullar med 2–3 stora ungar har minskat också i övriga delar av landet. Så även om sämre ljusförhållanden kan ha medverkat till en försämrad överlevnad bland ungarna i Götaland räcker det inte som en mer generell förklaring.
·          Exponering för kvicksilver:I flertalet sjöar är abborren är den viktigaste bytesfisken för storlommen, men på många håll har abborren så höga kvicksilverhalter att de överskrider EU:s direktiv om vattenkvalitetsnormer och i vissa fall är den även olämplig som människoföda. Halterna överskrider också riktvärden som tagits fram i nordamerikanska undersökningar och med hänsyn till risken för beteende- och fortplantningsstörningar hos svartnäbbad islom.
Självfallet tillåter inte den här studien några slutgiltiga bedömningar om orsakerna till den försämrade överlevnaden bland storlomsungarna, men resultaten pekar på att kvicksilverspåret bör prioriteras för fortsatt forskning.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2015. Reduced survival of Black-throated Diver Gavia arctica chicks – an effect of changes in the abundance of fish, light conditions or exposure to mercury in the breeding lakes?  – Ornis Svecica 25: 131–152 (med sammanfattning på svenska).

Ornis-Svecica-25-131-152

 

Skiljer sig häckningsutfallet mellan ensam- och kolonihäckande smålommar?
Frågor om varför fåglar ibland häckar kolonier har varit föremål för fågelforskares intresse under flera årtionden, men det har varit svårt att hitta några generella förklaringar. För en del arter har man kunnat visa på fördelar såsom minskad risk för predation eller fördelar vid födosöket. För andra arter tycks det snarare vara fråga om att ansamlingar av flera häckande par i ett begränsat område är en mer passiv respons på t.ex. goda miljö- eller häckningsförhållanden.
Huvuddelen av smålommarna häckar ensamma vid tjärnar och småsjöar, men det förekommer också koloniartade ansamlingar med flera par häckar tillsammans. Över en period på 16 år kunde man inte finna några skillnader i häckningsutfallet bland ensamhäckande smålommar i trakterna kring Malung i Dalarna och kolonihäckande smålommar på Tisjökölen, ett myrområde med omkring 20 par.
För smålommens del torde kolonihäckningen alltså inte vara kopplad till några specifika fördelar utöver att myrområdet erbjöd flera lämpliga boplatser på nära avstånd till lämpliga fiskevatten.

Källa: Dahlén, B. & Eriksson, M.O.G. 2016. Does the breeding performance differ between solitary and colonial breeding Red-throated Loons Gavia stellata in the core area of the Swedish population? – Ornis Svecica 26: 135-148 (med sammanfattning på svenska).

Ornis-Svecica-26-135-148

 

Smålommen i Örebro län

Projekt Lom genomförde 2018, i samarbete med Närkes Ornitologiska Förening och Hällefors Ornitologiska Förening, en inventering av smålomsbeståndet i Örebro län. 19 personer medverkade i fältarbetet, och inventeringen bedöms ha omfattat ungefär hälften av länets population på drygt 100 par. Förekomst av stationärt eller häckande par kunde fastställas på 58 lokaler, inkl. sju lokaler utan information om förekomst av smålom tidigare år.

Långsiktigt under de senaste 25 åren bedöms häckningsutfallet i länet, 0,79 stora ungar per par och år, ha legat på eller något under nivån som behövs för att kompensera för den årliga dödligheten, utan någon tidstrend. Det är ett bättre häckningsutfall än för Svealand (inkl. Dalsland) i övrigt. Men häckningsutfallet 2018 var dåligt, 0,55 stora ungar per par.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2019. Smålommen i Örebro län 2018 – förekomst och häckningsutfall. Länsstyrelsen i Örebro län Publikationsnummer 2019:8.

Smalommen-Orebro-lan-2018_2019

 

Erfarenheter av 25 års arbete inom Projekt Lom

Artikeln sammanfattar tankar och erfarenheter kring förvaltningen av storlommen och smålommen, på basis av 25 års arbete inom Projekt Lom, 1994-2018. Den kanske viktigaste lärdomen är betydelsen att för båda arterna tillämpa ett landskapsperspektiv som inte enbart beaktar de enskilda häckningsplatserna utan även andra sjöar som lommarna uppsöker för t.ex. födosök och sociala aktiviteter med artfränder. Vidare bör förvaltningen ha ett bredare fokus än störningar från friluftslivet. För storlommen är exempelvis en konstant vattennivå under ruvningstiden den enskilt viktigaste åtgärden om vill förbättra förutsättningarna för lyckade häckningar. För smålommen måste vi få en bättre förståelse om orsakerna till det långsiktigt försämrade häckningsutfallet i stora delar av landet.

Lommarna är fiskätande toppredatorer och således känsliga för ämnen som ackumuleras i näringskedjorna. Exponeringen för metylkvicksilver är fortsatt aktuell fråga, medan högfluorerade ämnen (PFAS m.fl.) har uppmärksammats först på senare år.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2019. Lommar med skilda krav. Vår Fågelvärld 78 (3): 28-33.

Projekt Lom 25 år Vår Fågelvärld

Nivåer och trender i lommarnas häckningsutfall under 25-årsperioden 1994–2018

Sedan starten 1994 har totalt över 560 personer bidragit med rapporter från häckningsplatser för storlom eller smålom under åtminstone ett år. Under senare år har ungefär 170 personer varit i aktiv kontakt med Projekt Lom. Rapporteringen kompletteras med årliga avstämningar på Artportalen, så i praktiken har betydligt fler personer levererat information som har ingått i beräkningsunderlaget.

Ungproduktionen för storlommen bedöms ha varit tillräcklig för att kompensera för den årliga dödligheten, utan några skillnader mellan landets olika delar. Det finns ingen tidstrend för Götaland, medan häckningsutfallet i Norrland långsamt har förbättrats och motsatsen gäller för Svealand. Men det finns en oroande indikation på en försämrad överlevnad bland ungarna, procentandelen ungkullar med två stora ungar har minskat över tid.

Situationen är mer bekymmersam för smålommen. Häckningsutfallet har försämrats och den genomsnittliga ungproduktionen bedöms ha legat under den nivå som behövs för att kompensera för den årliga dödligheten i stora delar av landet. Försämringen bedöms bland annat vara kopplat till ett ökat predationstryck under ruvningsperioden.

För båda lomarterna finns en samvariation mellan landets olika delar vad gäller fluktuationer mellan åren i ungproduktionen, med en tendens till ”bra” respektive ”dåliga” år i större skala över hela landet, även om enstaka år kan avvika från mönstret. Mellanårsvariationer i häckningsutfallet kan alltså till viss del antas bero på faktorer som verkar över geografiskt stora områden och innefatta påverkan även under flyttning och övervintring.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2019. Projekt Lom 25 år. Nivåer och trender i storlommens och smålommens häckningsutfall 1994–2018. – Sid. 41–57 i Fågelåret 2018. – SOF-BirdLife, Halmstad.

Fågelåret 2018_Projekt Lom 

 

Det går sämre för storlommen – finns klimatpåverkan med i bilden?

Efter att bedömningen för storlommen under flera år har varit positiv, både vad gäller trender i beståndets numerär och häckningsutfallet, tvingas vi nu notera en försämrad ungproduktion i delar av landet. Det finns ett tidsmässigt samband med att andelen ungkullar med två stora ungar har minskat, vilket pekar på en försämrad överlevnad bland ungarna.

Ungarnas överlevnad är till stor del beroende av hur föräldrafåglarna lyckas i sina matningsbestyr, och den minskade andelen ungkullar med två ungar kan vara en indikation på att det har blivit svårare för föräldrarna att hitta fisk. Vi kan utesluta att tillgången på bytesfisk har försämrats. Snarare har abborren, som är storlommens vanligaste byte, ökat i många av landets sjöar. Däremot har vattnet i flera sjöar blivit mer brunfärgat, eller brunifierats, under de senaste årtiondena. Lommarna lokaliserar sina byten med synen, och med brunare vatten försämras siktförhållandena i vattnet och det blir svårare att hitta bytesfisk till ungarna.

Orsakerna bakom brunifieringen är komplexa, men bedöms till viss del vara klimatbetingad genom att längre växtperioder och ökad nederbörd resulterar i ökade tillskott av organiskt material till sjöar och vattendrag. Likaså bidrar ändrad markanvändning, med ökade arealer av barrskog på bekostnad av öppen mark, till att mer organiskt material rinner ut i sjöarna. Klimatförändringar kan alltså vara en bidragande orsak till att storlommens häckningsresultat har försämrats i delar av landet.

Källa: Eriksson, M.O.G. 2023. Det går sämre för storlommen. Vår Fågelvärld 2023 (4): 42-44.

Storlom Vår Fågelvärld 4_23

Vad kännetecknar en bra smålomstjärn?

Smålommens uppträdande och reproduktion relaterades till ett antal olika habitat- och miljöegenskaper, på basis av data från 41 häckningstjärnar i Malung-Sälens kommun, Dalarna. Små tjärnar (<1 ha) med utbredd flytande vegetation var de mest attraktiva för häckning, och ungarnas överlevnad var bättre i små tjärnar belägna nära närmaste fiskevatten och med ett öppet myrbälte kring tjärnen. Träffbilden för en bedömning av en enskild häckningstjärn med ledning av ett antal habitategenskaper var emellertid låg, och kan inte ersätta (utan enbart komplettera) information om fåglarnas förekomst och häckningsutfall, t.ex. i samband med miljökonsekvensbeskrivningar.

Vad gäller smålommens nyttjande av olika tjärnar var variationen mellan olika tjärnar större än mellan olika år, medan det motsatta förhållandet gällde för ungarnas överlevnad. För häckningsframgången var variationen mellan år liten, medan variationen mellan år var större.

Resultaten stämmer i stora drag med vad som kunde förväntas med hänsyn till tidigare kunskap, men de visar det på ett tydligare sätt än i tidigare studier på betydelsen av korta transportsträckor mellan häckningstjärnar och fiskevatten för valet av häckningsplatser och ungarnas överlevnad. Undersökningen pekar på vikten av att förvaltningen av smålommen måste ske i ett landskapsperspektiv som utöver häckningsplatserna också beaktar fiskevattnen och flygvägarna mellan dem – en aspekt som ofta förbises vid miljökonsekvensbeskrivningar och naturvärdesbedömningar.

Källa: Dahlén, B., Bradter, U., Ottosson, E & Eriksson, M.O.G. 2024. Influence of pool habitat characteristics on Red-throated Loon Gavia stellata occupancy and reproduction in a Boreal forest landscape. – Ornis Svecica 34: 64-106 (med sammanfattning på svenska)

Ornis Svecica 34 64-106

.